
Det fanns en tid då mödrar i Bohuslän, med tårfyllda ögon och med stor osäkerhet om ett eventuellt återseende, tog avsked från sina nyligen konfirmerade tonårssöner. Samma hårt arbetande mödrar kunde också, trots relativt unga år, redan vara änkor, eller så skötte de ett dragigt hem och stor barnaskara i ett kärvt kustlandskap, medan maken passerade ekvatorn.
Det fanns en tid då mönstring på en bark eller brigg kändes som ett naturligt och nödvändigt vuxensteg, medan drömmar om ett eget rum eller ordet moped var något helt obekant. I avsaknad av far och mor uppfostrades de unga gossarna av en timmerman eller en chief, allt i syfte att forma dem till män. De var oftast helt obekanta med varandra innan den långa färden och nu vilade de ungas liv och öde i en råbarkad sailerns händer.
Det fanns en tid då favoritmaten förhoppningsvis var den mat som serverades – ty menyn var relativt ensidig. Det fanns en tid då saltning inte hade med smaksättning att göra, utan där saltets uppgift var att förlänga hållbarheten. Det fanns en tid då den blivande maten först var med på fartyget som ”sällskapsdjur”. Det fanns även andra djur på båten, fripassagerare, som konkurrerade om maten. Det fanns en tid då dricksvattnet var salt, köttet härsket och möglet en krydda.
Det fanns en tid då regn och storm tycktes vara det mest naturliga vädertillståndet på havet och där önskan om sol kanske ingick i aftonbönen. Det fanns en tid då ingen ännu hade kommit på tanken om varken mobil eller skype och där man riktade blicken mot månen på himmelen i förhoppning om att den lilla kärleken hemma på granngården gjorde likadant, samtidigt.

Ja, det var mycket som var annorlunda förr i tiden, men det var säkert inte många som tänkte på detta när Göteborgs Byggmästareförening mönstrade på den ljuvliga S/S Bohuslän vid Stenpiren tisdagen den 15 maj 2018.

Ty skärgårdsturen var kartlagd och bestämd, programmet klocksatt, besättning vänlig och familjär, maten riklig och utmärkt, drycken valfri, vilket inkluderade specialkomponerad öl, samt umgänget av det absolut bästa slag. Och skulle någon säga något ont om vädret så rekommenderar vi solskyddsfaktor 50.

Det bör väl också tilläggas att Göteborgs Byggmästareförenings observanta VD, Christina Lööf, ständigt hade ett vakande öga över salonger och däck för att säkerställa att alla trivdes.

Denna seglats är en årlig tradition i syfte att låta projekthungriga byggelever från YRGO Lindholmen få möjligheter att träffa representanter från samhällsbyggarbranscher. Vid dessa möten kan man ställa frågor, undersöka framtidsdrömmar och rekryteringsbehov, bestämma datum för fördjupade diskussioner och så vidare, allt i syfte att knyta nya kontakter samt kanske hitta ett framtida arbete. Med på resan fanns även lärare från YRGO, som nu fick chans att se hur väl skolans adepter förde sig och passade in i sällskapet.

Beträffande Ångaren Bohuslän och dess intressanta historia hänvisar vi till reserapporterna från tidigare årgångar av denna traditionella aktivitet. Låt oss nu avslutningsvis skriva något om själva den skärgårdstur som befälhavaren Johan Jahnberg hade valt för dagen, förlåt kvällen.
Från Stenpiren ångade vi ut i älvens mynning, mot öar och hav. På styrbords sida betraktade vi den gamla varvsmiljön, som nu ombyggts till ett modernt stadsområde med bostäder och kontor. På babords sida återfanns Skeppsbron, som kommer att bli föremål för nästa stora omdaning av älvstranden, precis som efterföljande Masthuggskaj.
Efter klassiska Långedrag, en gång känt för salteri och fiskeläge, senare känt för restaurang och kungligt segelsällskap (GKSS), ställer vi kursen söder ut.
Ångbåten passerar Fiskebäck och vi upptäcker Stora Förö. Här fanns väl i äldre tider egentligen bara stenröse och betande får tills motorbåtsföreningen Delfin 1932 köpte ön och började bygga småstugor på densamma. För den som vill botanisera närmare på Förö så rekommenderar vi en titt i Styrsöbolagets tidtabell och linje 284.
Nästa land- eller öupptäckt är ön Knarrholmen som 1940 donerades av skeppsredaren Axel Ax:son Johnson, Antonia Ax:son Johnsons farfar, till Götaverkens arbetare. År 2014 sålde facket ön, som då hade 33 stugor med 65 lägenheter, lanthandel etc.
Vi tuffade vidare, norr om Styrsö, väster ut, mot Vargö, som sedan 1986 är ett naturreservat. Då kroppen hade fått sitt, i alla fall i form av mat, var det ingen idé att undersöka om Stjärnviks Värdshus höll öppet, utan vi valde att vända kursen hemåt mot hemmahamn och fastställt tidpunkt för angöring. Som en parantes kan vi avslöja att Styrsö-Bratten hade ett värdshus redan på 1850-talet, under madam Helena Öbergs ledning.
När vi kommer pulserande genom det saltstänkta havet ligger hon plötsligt där, Köpstadsö, i dagligt tal benämnd Kössö. Ön med dess bebyggelse är förföriskt vacker det ljussken som denna underbara majkväll bjuder. Kanske är det därför hon kallas just Kössö. På ön lever cirka 100 personer året runt och det gamla Societetshuset ”Smutten” påminner oss om äldre dagar då Kössö var en av många populära badorter längs Västkusten.
När Kössö för länge sedan är passerad och då vi har Rivö på babords sida och Långedrag om styrbord – ja, då har vi hela underbara Hisingen föröver, men dess fantastiska historia skulle ta allt för mycket plats att dokumentera, så det får vi spara till en annan gång.
Nära nog punktligt, cirka 21.00, angjorde vi Stenpiren och alla var säkerligen obeskrivligt nöjda och glada.

Avslutningsvis får vi självfallet rikta ett riktigt stort tack till ångbåtens tålmodig och serviceminded besättning, tillika volontärer – STORT TACK – ni gav oss en härlig stund i Göteborgs underbara skärgård, på bästa tänkbara fartyg.
Tack och ha en bra sommar!
Text: Lars O. Carlsson
Foto: Christina Lööf och Lars O. Carlsson




Att beskriva en middag eller måltid är väl främst en gärning anpassad för gastronomiska ordkonstnärer i stil med Fritiof Nilsson Piraten. Själv kan jag bara sammanfatta middagen med att den var oerhörd god och väldigt trevlig. En förrätt bestående av vit sparris med löjromshollandaise med kallrökt Savolax samt en huvudrätt med grillad hälleflundra med havskräfta, smörsås, ramslökskräm och säsongspotatis har ju alla förutsättningar att bli drömsk – och toppas allt detta sedan med rabarbertartelette med vaniljglass – ja då är det fulländat.



Bengt Christensson, vd för Centrum för Manegement i Byggsektorn tycks inte ha någon avvikande åsikt i den frågan, tvärt om. Han tipsade/vädjade till de närvarande företagsrepresentanterna att fundera på hur de kunde engagera sig i kommande IREC-tävlingar samt kanske även tipsa andra fastighetsbolag. Ett stöd kan ske på olika sätt, inte minst genom sponsorskap och Bengt välkomnar alla att kontakta honom för ytterligare information.



Stephan Woodbridge och Catharina Melin, Veidekke, lyckönskade studenterna till ett fantastiskt yrkesval. Byggandet i Göteborg är på högtryck och kommer så att vara ytterligare ett antal år. Göteborg kommer växa med 1/3-del till 2035 och 150 000 nya göteborgare skall ha både bostäder och arbetsplatser. Stephan och Catharina beskrev bland annat hur Veidekke ser på vikten av HMS (Hälsa, arbetsMiljö och Säkerhet) på byggarbetsplatserna. De har menade att HMS betydelse skall likställas med företagets ekonomiska mål. De har bland annat en obligatorisk säkerhetsutbildning.
Helena Tellberg, Peab, och Rikard Hagen, Svevia, berättade varför anläggningsprojekt är särskilt intressanta. Det handlar om ”marken och nedåt” och där finns både överraskningar och stora utmaningar. Helena har varit med sedan mitten på 1990-talet, medan Rikard är relativt ny i sin roll – vilket innebär att de kunde dela med sig sina erfarenheter utifrån skiftande perspektiv. De menade att det finns ett stort värde i att prova på många olika roller och uppdrag. Det ger en unik erfarenhet. Detta beskrevs i uttrycket: ”Ta trappan och inte hissen”.
Andreas Brendinger och Lars-Erik Jonason, båda från BI (Sveriges Byggindustrier), beskrev byggandets organisation samt hur det fungerar kring exempelvis kollektivavtal. Marknaden är på stark tillväxt; 12 procent under 2017 och bedömningen för nästa år är 4 procent – det är bostäder som inte har samma ökningstakt nästa år – men anläggningssidan är het. Andreas uttryckte detta i orden: Ni har att göra och ni behövs. Lars-Erik pratade kring Arbetsmiljö & Säkerhet och lyfte vikten av att noga läsa delegeringsdokumentet, exempelvis i ansvar och vem som gör vad – saknas något så återkoppla och efterfråga ett förtydligande.
Mattias Samuelsson och Rebecca Eliasson, båda från Tommy Byggare, pratade om vikten av ett gott ledarskap, tryggheten med en tillgänglig chef samt en genuin och tydlig företagsanda. Mattias hade lång erfarenhet, insamlad från olika organisationer, medan Rebecca var relativt ny i sin roll som arbetsledare. Hon hade från början nog tänkt sig en annan roll i processen, men trivdes nu utmärkt just som arbetsledare. Hon hade ett bra tips att skicka med de kommande byggarna: När man är ny i sin roll skall man inte vara rädd för att be om hjälp. Ingen kan begära att du skall kunna allt från dag 1. Klokt!.


I den så kallade Vallastadsmodellen hade Linköpings kommun gjort några tydliga vägval. Man önskade exempelvis en mångfald i fastigheter, hellre ett större antal och i volym mindre fastigheter. Man önskade också varierande upplåtelseformer och bostadsmodeller, självfallet med fokus på hållbarhet. En flexibel detaljplan skulle resultera i en större variation. Man önskade också att skapa många spännande lokaler, platser och gränder där människor kan mötas.
Det kan självfallet skrivas spaltmeter om allt spännande som finns att se på en sådan stor bo- och samhällsexpo, men kanske det trots allt denna gång är det som man egentligen inte ser som är det mest spännande. Vi tänker då på den kulvert under området som samlar ledningar för vatten, el, fjärrvärme, fiber, avlopp och sopsug.
Efter en dag i Linköping med massor av nya intryck var det dags att åka till Norrköping för att äta en bit mat samt att återhämta sig med hjälp av lite sömn. Några i sällskapet passade dock på att ta en liten rundvandring i den gamla fina industristaden och passerade legendariska byggnader som exempelvis det välkända Strykjärnet mitt i Motala ström och Holmens bruks mäktiga porttorn.
På hemresan från Östergötland till Göteborg gjordes ett spännande stopp i en annan välkänd residensstad, närmare bestämt i Jönköping, vid Vätterns strand. Här utvecklar det kommunala bostadsföretaget Vätterhem en ny stadsdel med ett varierande boende på ett tidigare barnhemsområde.
När det gäller de så kallade Kultur- och Gatuhusen handlar det om nio huskroppar, fördelade på 3 exemplar av tre olika byggnadsmodeller. Totalt blir det 129 hyreslägenheter.
Här handlar det om 14 radhus med eget ägande på Strandängen. En spännande arkitektur och intressanta materialval – så som exempelvis fasadbeklädnad av skiffer och träpanel, sedumtak på yttertaket samt tre uteplatser till varje radhus (takterrassen samt uteplats åt både söder och norr). Dessa lösningar bidrar till harmoniseringen med naturen samt inbjuder även till en och annan måltid på utsidan av husen.