Lille L:s önskelista

Publicerat den 16 december 2024

Genom hela livet producerar vi drömmar – en del är frivilliga, andra tvångsmässiga – en del uppkommer i sömnen, andra i vaket tillstånd. Somliga människor lever för sina drömmar, medan några är beredda att dö för sina dito. En del drömmar är och förblir hemliga, ty de kan vara pinsamma eller allt för fantasifulla. Några benämns som hjärnspöken, samtidigt som andra bedöms som orealistiska.

Vid juletiden blir barnens drömmar i högsta grad offentliga och publiceras skriftligt, med eller utan hjälp av vuxna händer, i en så kallad önskelista eller julklappslista för den som så önskar.

Det unga gossebarnet Lille L utgjorde inget undantag. Han satte med sin mors hjälp samman en genomtänkt, välplanerad och kostsam julklappslista med ganska omfattande och skiftande innehåll. Moder G:s sirliga och vackra handstil levandegjorde varje enskild önskan. Detta var gossens uppfattning om nödvändiga verktyg för hans framtida försörjning och välstånd. Lille L:s önskemål var till stora delar likt många andra jämnåriga pojkars drömmar, fast det fanns ändå ett och annat som avvek lite grann. Andra små män ville bli tappra brandsoldater, plikttrogna poliskonstaplar eller enormt kända och älskade fotbollsproffs. Av dessa anledningar önskade de sig skumsläckare, batonger och nya brandgula fotbollspopper – Lille L ville bli civilingenjör, byggmästare och inget annat.

I sitt pojkrum, ovanför sängen hängde porträtt på arkitekterna Ralph Erskine, Le Corbusier och Gunnar Asplund, en affisch på Emil i Lönneberga med hans lilla gris tecknad av Björn Berg samt byggnadsritningar över Slottet i Versailles och tillbyggnaden på Göteborgs Rådhus.

För att kunna ta de första stegen på en blivande, och förhoppningsvis framgångsrik, byggkarriär önskade Lille L en vuxen tumstock, en välfylld snörslå, en klassisk röd snickarpenna, en slagtålig hammare samt farfars gamla hästsvans. Det sista var ett litet oskyldigt misstag som modern, trots bättre vetande, förde på pränt – pojken hade helt enkelt hört fel. Det han kallade farfars hästsvans var självfallet den gamle mannens fogsvans. Fogsvansen borde egentligen benämnas rävsvans, då namnet är härstammar från tyskarnas namn på motsvarande såg, Fuchsschwanz, vilket alltså är tyskans ord för ”rävsvans”, vilket förstås syftar på sågens utseende.

Sist på listan, nära där pappret tog slut, noterade mamma G med tydliga versaler EN STOR MÄNGD SPIK och LIKA MÅNGA BRÄDER.

När farfar fick se Lille L:s önskelista frågade den gamle sitt älskade barnbarn:

– Om du får allt du skrivit ner på listan, vad ska du då bygga?

– Om jag får tillräckligt med bräder bygger jag nog en stor och pampig katedral, men annars får det bli en kopia på Emils snickarbod, svarade tryggt och självsäkert den framtida lille samhällsbyggaren.

Så kom då den dag som av vissa högtidlighölls som Jesu Krists födelsedag och som av andra hyllades som den stora, mäktiga och nära nog övernaturliga julklappsdagen.

Denna morgon vaknade Lille L extra tidigt och det tycktes helt omöjligt att somna om. Han tog på sig de av mormor lånta fina och varma raggsockorna och smög ner för den lätt knakande trappan. Han slant till på den tydligen nybonade trappan och kasade ner över trappstegen. De övningar i fallteknik som han praktiserat med sin mor och hennes vältränade väninnor kom nu väl till pass. När han skulle resa sig upp kände han att han hade satt handen i något klibbigt och kletigt. Det måste ha varit kattens skål med Whiskas djurfoder, tänkte Lille L.

Just Whiskas hade hans fader trott vara en vakuumförpackad skotsk dryck, men pappan smakade inte så mycket, ty han spottade omedelbart ut de små bitarna och uttalade samtidigt:

– Tvi, vad är detta för råttgift?!

Men detta uttalande stämde ju inte alls med verkligheten, ty det inköpta fodret var snarare ett komplement till traktens råttor som föda.

– Ta bort dina små knubbiga, smutsiga händer från min mat, sa en liten kutryggig gubbe med röd dräkt och grå luva samt ett stort yvigt skägg, buskiga ögonbryn och långt lockigt hår, som stod lutad mot väggen i hallen, vid dörrfodret mot den väldoftande och just nu varmt välkomnande och mysigt upplysta storstugan.

Det var mamma G som placerat ut en tallrik med välsmakande risgrynsgröt till familjens arbetsivrige och lojale, men något tjurige, hustomte. Lille L gjorde inte så mycket väsen av den grinige gubben, utan bad bara om ursäkt, torkade av sina fingrar mot den grönvitrandiga pyjamasjackan samt fortsatte sömndrucket mot storstugan.

Pappa A hade under natten lyft in granen och därefter klätt densamma.

Ljusslingan på granens yviga grenar hade lyst hela natten och skapade både värme och gemytlig stämning i rummet. På golvet eller rättare sagt på mormors gamla julgransmatta, med sina bildskapande korsstygn, återfanns så många julklappar att de nästan lyfte granen upp till taket.

Det som ändå tyngde ner granen och höll den på plats var alla tindrade röda kulor, de tre sköra pappersänglarna, de sex lockande chokladkottarna inlindade i folieomslag samt de två stora smällkaramellerna med sina fransar samt till sist några traditionellt flätade pappershjärtan med sina klassiska rutmönster. Vi får heller inte glömma den gnistrande stjärnan i trädets topp samt allt glitter som generöst hängde på grenarna.

Lille L blev väldigt undrande kring och nyfiken på vilka julklappar som var till honom och vilka som var till mamma och pappa. De flesta, om kanske inte alla, önskningar på Lille L:s lista motsvarade väl egentligen hårda paket. Kalsonger, strumpor och lovikkavantar gör sig inget besvär – de kan givmilde tomten hellre ge till mamma G och pappa A.

Just dessa två, till Lille L närstående personer, kunde konstatera att får pojken sina hårda paket så blir det nog En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År – vilket jag personligen självfallet önskar alla mina vänner och bekanta av hela mitt hjärta och där utöver tillhörande förstånd.

Gabriella Lörnbo
Vd, Göteborgs Byggmästareförening

Ett klassiskt företag med höga ambitioner

Ett antal av Göteborgs Byggmästareförenings medlemmar vet nu betydligt mer om rök- och ventilationskanaler än vad de gjorde före sitt deltagande vid skorstensseminariet den 3 december.

Seminariet var uppdelat i två huvudområden, historia och ny teknik, men i omvänd ordning. Först i kunskapsförmedlingen var Jörgen Tellestam, vd för Skorstensfolket Sverige, enligt uppgift landets ledande entreprenörsorganisation när det gäller skorstenar, skorstensrenovering och ventilation med representation på fler än 40 orter i Sverige.

Jörgen Tellestam redogjorde för de insatsrör av komposit som med fördel installeras i fastigheternas befintliga kanaler, VentilFlex® för ventilationskanaler och imkanaler samt FuranFlex® för rökkanaler.

Lite förenklat så förs insatsröret, som ser ut som en brandslang, ner i det befintliga kanalsystemet i exempelvis ett flerbostadshus. Installatören drar in slangen i en lägenhet genom ett arbetshål och trycksätter den med luft. Slangen fyller ut den befintliga kanalen och härdas sedan med hjälp av vattenånga. Ventilationskanalernas form spelar ingen större roll, systemet utnyttjar hela kanalarean.

Jörgen Tellestam bjöd även på ekonomiska kalkyler och räkneexempel för att besvara frågan vilket som var bäst – att installera nya ventilationskanaler eller att täta de befintliga. Vi var många i lokalen som fick en betydligt större insikt kring ventilationens betydelse för en fastighet.

Därefter intog Stefan Lindberg scenen. Stefan är en av Skorstensfolket Sveriges delägare och tillika vd för Skorstensspecialisten, ett företag med 100 års erfarenhet i branschen. Det var Stefan Lindbergs farfar, skorstensfejare Erik Alfred Lindberg (1898-1960) som startade verksamheten som senare övertogs av sonen Gösta Herbert Lindberg (1920-2001). Skorstensspecialisten har under sina hundra verksamhetsår samlat på sig en imponerande bank av erfarenheter och referenser.

Stefan Lindberg berättade bland annat om när en skorsten höll på att falla inne på Volvo Torslandaverken. Det är så stora tak på fabriken så att det knappt finns några lyftkranar som kan bistå vid ett sådant omfattande skorstensarbete. Vid detta tillfälle fanns det en kran i Tyskland, men det skulle kosta en större förmögenhet att transportera den till Göteborg och därefter montera den hos Volvo. Ett billigare och snabbare förfarande var att nyttja en helikopter för lyft av den gamla skorstenens delar.

Ett stort uppdrag för Skorstensspecialisten var renoveringen av Haga, där stadsdelens samtliga 300 kakelugnar skulle underhållas och säkras. Det kanske mest spektakulära var nedmonteringen och återuppbyggnaden av skorstenen vid Renströmska badet i Haga, cirka 38 meter hög och med en total vikt om 180 ton. De fick bila sig in under Ägget, den centrala bassängen i badet, för att komma åt skorstenen.

Stefan Lindberg visade prover på de speciella tegelstenar som användes vid återuppförandet av skorstenen, så kallad radial tegelsten. Projektet pågick under åren 1985 till 1997.

Andra välkända referensfastigheter är det vackra Stadshuset i Stockholm, ritat av Ragnar Östberg samt Berns salonger i kungliga huvudstaden. Stefan Lindberg redogjorde också för de särskilda krav och färdigheter som krävdes för arbetena vid Astra Hässle i Mölndal.

Stefan Lindberg arbetar just nu med att återskapa en kakelugn från kung Gustaf III:s tid. Han visade upp exempel på stenar, så kallade blad, från en gammal kakelugn, och dessa ska senare kramlas fast.

Stefan Lindberg bjöd även på en cliffhanger när han nämnde namnet Cronstedt i en bisats, vilket kittlade undertecknads vetgirighet …

Greve och tillika arkitekt Carl Johan Cronstedt (1709-1779) lanserade tillsammans med friherren och generalen Fabian Casimir Wrede (1724-1795) ett vedbesparande rökkanalsystem för kakelugnar som bidrog till att dessa under lång tid var en av de vanligaste värmekällorna i Sverige.

De båda herrarna hade fått i uppdrag av Rikets Råd att utveckla konstruktionsförbättringar och att ta fram en mer energisnål eldstadstyp åt hushållen. Vid den tiden rådde vedbrist i Sverige, bland annat på grund av järnverkens stora användning av träbränsle vid framställningen av stångjärn, vilket då var rikets största exportvara.

Text: Lars O. Carlsson
Foto: Stefan Hollertz