Det fanns en tid då mödrar i Bohuslän, med tårfyllda ögon och med stor osäkerhet om ett eventuellt återseende, tog avsked från sina nyligen konfirmerade tonårssöner. Samma hårt arbetande mödrar kunde också, trots relativt unga år, redan vara änkor, eller så skötte de ett dragigt hem och stor barnaskara i ett kärvt kustlandskap, medan maken passerade ekvatorn.

Det fanns en tid då mönstring på en bark eller brigg kändes som ett naturligt och nödvändigt vuxensteg, medan drömmar om ett eget rum eller ordet moped var något helt obekant. I avsaknad av far och mor uppfostrades de unga gossarna av en timmerman eller en chief, allt i syfte att forma dem till män. De var oftast helt obekanta med varandra innan den långa färden och nu vilade de ungas liv och öde i en råbarkad sailerns händer.

Det fanns en tid då favoritmaten förhoppningsvis var den mat som serverades – ty menyn var relativt ensidig. Det fanns en tid då saltning inte hade med smaksättning att göra, utan där saltets uppgift var att förlänga hållbarheten. Det fanns en tid då den blivande maten först var med på fartyget som ”sällskapsdjur”. Det fanns även andra djur på båten, fripassagerare, som konkurrerade om maten. Det fanns en tid då dricksvattnet var salt, köttet härsket och möglet en krydda.

Det fanns en tid då regn och storm tycktes vara det mest naturliga vädertillståndet på havet och där önskan om sol kanske ingick i aftonbönen. Det fanns en tid då ingen ännu hade kommit på tanken om varken mobil eller skype och där man riktade blicken mot månen på himmelen i förhoppning om att den lilla kärleken hemma på granngården gjorde likadant, samtidigt.

Ja, det var mycket som var annorlunda förr i tiden, men det var säkert inte många som tänkte på detta när Göteborgs Byggmästareförening mönstrade på den ljuvliga S/S Bohuslän vid Stenpiren tisdagen den 15 maj 2018.

Ty skärgårdsturen var kartlagd och bestämd, programmet klocksatt, besättning vänlig och familjär, maten riklig och utmärkt, drycken valfri, vilket inkluderade specialkomponerad öl, samt umgänget av det absolut bästa slag. Och skulle någon säga något ont om vädret så rekommenderar vi solskyddsfaktor 50.

Det bör väl också tilläggas att Göteborgs Byggmästareförenings observanta VD, Christina Lööf, ständigt hade ett vakande öga över salonger och däck för att säkerställa att alla trivdes.

Denna seglats är en årlig tradition i syfte att låta projekthungriga byggelever från YRGO Lindholmen få möjligheter att träffa representanter från samhällsbyggarbranscher. Vid dessa möten kan man ställa frågor, undersöka framtidsdrömmar och rekryteringsbehov, bestämma datum för fördjupade diskussioner och så vidare, allt i syfte att knyta nya kontakter samt kanske hitta ett framtida arbete. Med på resan fanns även lärare från YRGO, som nu fick chans att se hur väl skolans adepter förde sig och passade in i sällskapet.

Beträffande Ångaren Bohuslän och dess intressanta historia hänvisar vi till reserapporterna från tidigare årgångar av denna traditionella aktivitet. Låt oss nu avslutningsvis skriva något om själva den skärgårdstur som befälhavaren Johan Jahnberg hade valt för dagen, förlåt kvällen.

Från Stenpiren ångade vi ut i älvens mynning, mot öar och hav. På styrbords sida betraktade vi den gamla varvsmiljön, som nu ombyggts till ett modernt stadsområde med bostäder och kontor. På babords sida återfanns Skeppsbron, som kommer att bli föremål för nästa stora omdaning av älvstranden, precis som efterföljande Masthuggskaj.

Efter klassiska Långedrag, en gång känt för salteri och fiskeläge, senare känt för restaurang och kungligt segelsällskap (GKSS), ställer vi kursen söder ut.

Ångbåten passerar Fiskebäck och vi upptäcker Stora Förö. Här fanns väl i äldre tider egentligen bara stenröse och betande får tills motorbåtsföreningen Delfin 1932 köpte ön och började bygga småstugor på densamma. För den som vill botanisera närmare på Förö så rekommenderar vi en titt i Styrsöbolagets tidtabell och linje 284.

Nästa land- eller öupptäckt är ön Knarrholmen som 1940 donerades av skeppsredaren Axel Ax:son Johnson, Antonia Ax:son Johnsons farfar, till Götaverkens arbetare. År 2014 sålde facket ön, som då hade 33 stugor med 65 lägenheter, lanthandel etc.

Vi tuffade vidare, norr om Styrsö, väster ut, mot Vargö, som sedan 1986 är ett naturreservat. Då kroppen hade fått sitt, i alla fall i form av mat, var det ingen idé att undersöka om Stjärnviks Värdshus höll öppet, utan vi valde att vända kursen hemåt mot hemmahamn och fastställt tidpunkt för angöring. Som en parantes kan vi avslöja att Styrsö-Bratten hade ett värdshus redan på 1850-talet, under madam Helena Öbergs ledning.

När vi kommer pulserande genom det saltstänkta havet ligger hon plötsligt där, Köpstadsö, i dagligt tal benämnd Kössö. Ön med dess bebyggelse är förföriskt vacker det ljussken som denna underbara majkväll bjuder. Kanske är det därför hon kallas just Kössö. På ön lever cirka 100 personer året runt och det gamla Societetshuset ”Smutten” påminner oss om äldre dagar då Kössö var en av många populära badorter längs Västkusten.

När Kössö för länge sedan är passerad och då vi har Rivö på babords sida och Långedrag om styrbord – ja, då har vi hela underbara Hisingen föröver, men dess fantastiska historia skulle ta allt för mycket plats att dokumentera, så det får vi spara till en annan gång.

Nära nog punktligt, cirka 21.00, angjorde vi Stenpiren och alla var säkerligen obeskrivligt nöjda och glada.

Avslutningsvis får vi självfallet rikta ett riktigt stort tack till ångbåtens tålmodig och serviceminded besättning, tillika volontärer – STORT TACK – ni gav oss en härlig stund i Göteborgs underbara skärgård, på bästa tänkbara fartyg.

Tack och ha en bra sommar!

Text: Lars O. Carlsson
Foto: Christina Lööf och Lars O. Carlsson