Betraktelse i tiden:

När staden var ung

Wilhelm Berg var en stor kulturpersonlighet i Göteborg vid slutet av 1800-talet. Hans son Folke Berg (1896-1974) var en känd grafiker och akvarellist, men också far till Björn Berg (1923-2008), konstnär och bland annat illustratör av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga.

Wilhelm Berg (1839-1915) med titeln ”fornforskare” var kamrer i Göteborg och påbörjade bland annat ett större historiskt verk under namnet ”Samlingar till Göteborgs historia”, utgiven 1883. Han var född på Visingsö, men dog sedermera i Kungälv. Han kom till Göteborg 1870 och några år senare fick han tjänst som kassör på Bergslagernas järnväg och ytterligare några år senare utsågs han till förste kamrer med bostad i Göteborg.

I den ovan nämnda boken finns ett spännande avsnitt med rubriken ”De enskilde byggnaderne”. I detta avsnitt bjuder Wilhelm Berg på några betraktelser och beskrivningar över hur Göteborg, husen och kajerna var byggda.

Vi tar oss friheten att bjuda på några citat, så håll tillgodo:

Sedan vi genomkorsat staden i alla riktningar, är det åtskilligt vi iakttagit under dessa vandringar. Vi hafva sett att kanalerna, lika litet som Göta elf, hvilken går tätt intill foten af Stora och Lilla Otterhällebergen, äro omfattade med egentliga kajer, utan hafva strandbeklädnad af trä, och det var först långt senare husegarne ålades att hvar och en framför sitt hus sko kanalerna med gråsten i stället för det förra ämnet, som snart multnade, hvilken åtgärd exempelvis först vidtogs med östra hamnen år 1715.

Deremot prydas såväl kanalbräddarne som stora torget med lummiga alléer, hvilket gifver det hela ett landtligt och hemtrefligt utseende, ytterligare förhöjdt genom de små trädgårdarne kring bostäderna.

Husen äro, af trä, vanligen envånings samt helt små och låga, med gaveln utåt gatan; ytterväggarne äro belagde med bräder och målade i rödt eller gult med hvita eller blå knutar och fönsterkarmar, samt likaledes brädbeslagen grundmur. Taktäckningen är med få undantag likartad och utgöres, så som vi kunna se af det just nu under reparation varande kapellanbostället, af bräder och deröfver torf och näfver, sålunda under sommaren företeende en yppig matta af gräs och taklök; de mest framstående borganes hus hafva deremot takpannor af tegel, hvilket äfven är fallet med den svenska kykoherdegården.

Hus af betydligare storlek finnas väl äfven men sparsamt, och ännu sällsyntare äro sådane af sten. Uppförandet af ett dylikt anses förenadt med så betydande kostnader, att när t ex packhusinspektören Cordt Brunnjohan 8 år före vårt besök i staden skulle bygga sig ett, anhöll magistraten hos riksskattmästaren att han måtte få byggnadshjelp af allmänna medel, enär huset skulle blifva staden till märkelig sirat och prydnad, hvilken begäran antagligen beviljades, då regeringen allt ifrån början uppmuntrat till byggande af stenhus, så som man finner särskildt af kongl. brefvet den 28 September 1621 till van Dyck, hvari anbefalles honom låta borgmästare och råd i Göteborg och i Nya Lödöse veta, att lottning om byggnadstomter i den nya staden skall ega rum, hvar efter han egde att å Kongl. Maj:ts vägnar men under eget namn och sigill meddela hvar och en fastebref, likvisst skulle några tomter behållas för förmögnare personer, hvilka genast kunde borde vara sinnade uppföra stenhus. När man icke bygger husen helt och hållet af detta materiel, brukar man göra som riksmarsken grefve Lars Kagg på sin tomt gjorde, der han uppfört ett trähus men fordrat gafveln åt gatan och ena sidoväggen med tegel, hvilket hus var detsamma som Brunnjohan köpt och nu ärnade ombygga.

Redan vid denna tid var Ahle härads innevånare så kända för sin skicklighet i husbyggnad och så använda i Göteborg, att guvernören den 15 maj 1703 föreslog magistraten skulle tillsätta en eller flera personer för att bygga husen i staden, så att man kunde slippa anlita de förra.

Fönstren äro helt små med i bly infattade rutor, som skyddas af på ytterväggen anbragta träluckor, hvilka tillstängas om qvällarne.

Beträffande de yrkesskickliga från Ale så kom de ibland att kallas för Alebönder. Det fanns tidigare i Annedal en gata med namnet Albogatan, efter läget i Albostaden, som var en icke officiell benämning av Annedal. Allt detta bottnade i deras yrkesskicklighet.

Albogatan har dock utgått på grund av ändringar i stadsplanen.

Vi kanske får anledning att senare i år få återkomma till Wilhelm Bergs beskrivning av ett ungt Göteborg.

Text: Lars O. Carlsson