Lille L:s önskelista

Genom hela livet producerar vi drömmar – en del är frivilliga, andra tvångsmässiga – en del uppkommer i sömnen, andra i vaket tillstånd. Somliga människor lever för sina drömmar, medan några är beredda att dö för sina dito. En del drömmar är och förblir hemliga, ty de kan vara pinsamma eller allt för fantasifulla. Några benämns som hjärnspöken, samtidigt som andra bedöms som orealistiska.

Vid juletiden blir barnens drömmar i högsta grad offentliga och publiceras skriftligt, med eller utan hjälp av vuxna händer, i en så kallad önskelista eller julklappslista för den som så önskar.

Det unga gossebarnet Lille L utgjorde inget undantag. Han satte med sin mors hjälp samman en genomtänkt, välplanerad och kostsam julklappslista med ganska omfattande och skiftande innehåll. Moder G:s sirliga och vackra handstil levandegjorde varje enskild önskan. Detta var gossens uppfattning om nödvändiga verktyg för hans framtida försörjning och välstånd. Lille L:s önskemål var till stora delar likt många andra jämnåriga pojkars drömmar, fast det fanns ändå ett och annat som avvek lite grann. Andra små män ville bli tappra brandsoldater, plikttrogna poliskonstaplar eller enormt kända och älskade fotbollsproffs. Av dessa anledningar önskade de sig skumsläckare, batonger och nya brandgula fotbollspopper – Lille L ville bli civilingenjör, byggmästare och inget annat.

I sitt pojkrum, ovanför sängen hängde porträtt på arkitekterna Ralph Erskine, Le Corbusier och Gunnar Asplund, en affisch på Emil i Lönneberga med hans lilla gris tecknad av Björn Berg samt byggnadsritningar över Slottet i Versailles och tillbyggnaden på Göteborgs Rådhus.

För att kunna ta de första stegen på en blivande, och förhoppningsvis framgångsrik, byggkarriär önskade Lille L en vuxen tumstock, en välfylld snörslå, en klassisk röd snickarpenna, en slagtålig hammare samt farfars gamla hästsvans. Det sista var ett litet oskyldigt misstag som modern, trots bättre vetande, förde på pränt – pojken hade helt enkelt hört fel. Det han kallade farfars hästsvans var självfallet den gamle mannens fogsvans. Fogsvansen borde egentligen benämnas rävsvans, då namnet är härstammar från tyskarnas namn på motsvarande såg, Fuchsschwanz, vilket alltså är tyskans ord för ”rävsvans”, vilket förstås syftar på sågens utseende.

Sist på listan, nära där pappret tog slut, noterade mamma G med tydliga versaler EN STOR MÄNGD SPIK och LIKA MÅNGA BRÄDER.

När farfar fick se Lille L:s önskelista frågade den gamle sitt älskade barnbarn:

– Om du får allt du skrivit ner på listan, vad ska du då bygga?

– Om jag får tillräckligt med bräder bygger jag nog en stor och pampig katedral, men annars får det bli en kopia på Emils snickarbod, svarade tryggt och självsäkert den framtida lille samhällsbyggaren.

Så kom då den dag som av vissa högtidlighölls som Jesu Krists födelsedag och som av andra hyllades som den stora, mäktiga och nära nog övernaturliga julklappsdagen.

Denna morgon vaknade Lille L extra tidigt och det tycktes helt omöjligt att somna om. Han tog på sig de av mormor lånta fina och varma raggsockorna och smög ner för den lätt knakande trappan. Han slant till på den tydligen nybonade trappan och kasade ner över trappstegen. De övningar i fallteknik som han praktiserat med sin mor och hennes vältränade väninnor kom nu väl till pass. När han skulle resa sig upp kände han att han hade satt handen i något klibbigt och kletigt. Det måste ha varit kattens skål med Whiskas djurfoder, tänkte Lille L.

Just Whiskas hade hans fader trott vara en vakuumförpackad skotsk dryck, men pappan smakade inte så mycket, ty han spottade omedelbart ut de små bitarna och uttalade samtidigt:

– Tvi, vad är detta för råttgift?!

Men detta uttalande stämde ju inte alls med verkligheten, ty det inköpta fodret var snarare ett komplement till traktens råttor som föda.

– Ta bort dina små knubbiga, smutsiga händer från min mat, sa en liten kutryggig gubbe med röd dräkt och grå luva samt ett stort yvigt skägg, buskiga ögonbryn och långt lockigt hår, som stod lutad mot väggen i hallen, vid dörrfodret mot den väldoftande och just nu varmt välkomnande och mysigt upplysta storstugan.

Det var mamma G som placerat ut en tallrik med välsmakande risgrynsgröt till familjens arbetsivrige och lojale, men något tjurige, hustomte. Lille L gjorde inte så mycket väsen av den grinige gubben, utan bad bara om ursäkt, torkade av sina fingrar mot den grönvitrandiga pyjamasjackan samt fortsatte sömndrucket mot storstugan.

Pappa A hade under natten lyft in granen och därefter klätt densamma.

Ljusslingan på granens yviga grenar hade lyst hela natten och skapade både värme och gemytlig stämning i rummet. På golvet eller rättare sagt på mormors gamla julgransmatta, med sina bildskapande korsstygn, återfanns så många julklappar att de nästan lyfte granen upp till taket.

Det som ändå tyngde ner granen och höll den på plats var alla tindrade röda kulor, de tre sköra pappersänglarna, de sex lockande chokladkottarna inlindade i folieomslag samt de två stora smällkaramellerna med sina fransar samt till sist några traditionellt flätade pappershjärtan med sina klassiska rutmönster. Vi får heller inte glömma den gnistrande stjärnan i trädets topp samt allt glitter som generöst hängde på grenarna.

Lille L blev väldigt undrande kring och nyfiken på vilka julklappar som var till honom och vilka som var till mamma och pappa. De flesta, om kanske inte alla, önskningar på Lille L:s lista motsvarade väl egentligen hårda paket. Kalsonger, strumpor och lovikkavantar gör sig inget besvär – de kan givmilde tomten hellre ge till mamma G och pappa A.

Just dessa två, till Lille L närstående personer, kunde konstatera att får pojken sina hårda paket så blir det nog En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År – vilket jag personligen självfallet önskar alla mina vänner och bekanta av hela mitt hjärta och där utöver tillhörande förstånd.

Gabriella Lörnbo
Vd, Göteborgs Byggmästareförening