Sitter vid skrivbordet på kontoret. Utanför fönsterrutan har mörkret tagit sitt förväntade kraftfulla grepp över ljuset, dag går mot natt, men himmlavalvets starkt tindrade stjärnor skapar ändå en känsla av allsmäktighet, storhet, förhoppning och framtidstro. Inne i Byggarnas Hus är det tyst, lugnt och stilla, övriga hyresgäster har troligen åkt hem till sina familjer för inta en aktiv del i hemmets julstök.
Jag har tydligen missat pendylens familjära och markerande klockslag, samt helt glömt tid och rum. Det är helt enkelt skönt att i lugn och ro få möjlighet att summera 2022, mitt första år som vd på ärorika Göteborgs Byggmästareförening.
Plötsligt hörs en liten klinkande knackning. På fönsterbläcket sitter en liten talgoxe, en gul-grön-svart gynnare som av många kallas Gais-mes, som nu tittar på mig med vädjande ögon. Plötsligt blinkar den fina fågeln till och i det mörka högerögat lyser det till som en form av Betlehemsstjärna. Hon knackar med näbben ännu en gång och jag bestämmer mig för att försiktigt öppna fönstret och släppa in henne.
Trots att jag vet att inte fåglar kan prata säger jag:
– Hej, min lilla vän, fryser du?
– Kanske lite grann, men det är inte så farligt, säger min tillfälliga gäst, och fortsätter,
– Jag är utsänd av Julbrigaden att visa dig vägen till Den vise och givmilde, så klä på dig och följ oss. Samtidigt som fågeln säger ordet oss, så svävar ytterligare tre talgoxar in i rummet via det öppna fönstret.
Med kappa, mössa och handskar på beger vi oss ut på Ekmansgatan och mina fyra små flygkunniga vänner får mig att tänka på en klassisk formation när två rotar med Gripen bildar en grupp vid sina flyguppvisningar. Talgoxarna flyger lagom lågt och lagom fort för att jag ska kunna följa dem uppför Ekmansgatan samt utmed Bengt Lidnersgatan och Skyttegatan, och via de mörka trapporna ner till Olof Wijksgatan. De kvittrar hela tiden på Luffarvisan, välkänd för alla som kan sin Rasmus på luffen: … Man vill va fri som en fågel, fri som en fågel …
Situationen har hela tiden känts lite konstig och overklig tänker jag när jag följer de små vingbeklädda liven. Plötsligt blir jag lite mer orolig och rädd när jag förstår att jag nu, under kvällstid ska vandra in i Renströmsparken, endast i skydd av fyra normalstora talgoxar. Fåglarna leder mig till Gustav III-statyn inne i buskaget. Här kommer en tvärhand hög liten tomtegubbe med en röd lykta i ena handen och en diktafon i den andra. Hans hår och skägg är yvigt – han ser nästan ut som ett vandrade spunnet socker.
– Jag är Johannebergstomten som nu är beredd att ta emot dina önskningar, säger den lille figuren, ungefär lika stor som en chihuahua.
Jag behövde inte tveka någon längre tid när det gällde mina önskningar, utan svaret var ganska givet:
Fred på jorden samt en riktigt god jul och ett gott nytt år till Byggmästareföreningens styrelse, medlemmar och samarbetspartner. I sista stund smög jag även med en önskan om lycka för den egna familjen, det hade ju varit försmädligt att missa den chansen. Den vise och givmilde nickade och sa:
– Ok, dina önskningar finns nu noterade på band, samt lämnade över en liten lapp: Kundärende 2022: 56794.
Gabriella Lörnbo
Vd, Göteborgs Byggmästareförening