Betraktelse i tiden:
Nya bostadshus i Göteborg

Ett karaktäristiskt drag hos den Göteborgska stadskroppen är de höga stenhusens relativt fåtal och koncentrering till stadens centrala delar samt den låga – max. tre våningar höga – bebyggelsen i stadens yttre delar. Fem-, sexvåningshusen stå i allmänhet icke oförmedlade ute i stadens mera lantliga ytterområden, som vanligt är i större städer. Den huvudsakliga anledningen härtill är att smålägenheter i Göteborg i stort sett endast inredas i lägre hus.

Det är ”landshövdingehusen”, de för Göteborg egna hyreshusen med bottenvåningen av sten och de övre två våningarna av trä, som hysa det stora flertalet smålägenheter. Denna hustyp uppstod omkring år 1875 och fick sitt namn därigenom att det var Konungens Befallningshavande, som genom att medgiva undantag från gällande föreskrifter möjliggjorde byggnadssättet.

Texten hämtad ur tidskriften Byggmästaren år 1925.

Bostadsbyggandet i Göteborg under 1800-talet var reglerat så att man bara fick bygga högst tvåvånings bostadshus i trä. Med hänvisning till den rådande bostadsbristen ansökte det kooperativa bostadsföretaget Arbetarnas Byggnadsförening genom sin ordförande, handlanden och snickaren Johannes Nilsson den 15 september 1875 om att på Albogatan i södra Annedal få uppföra två trevånings trähus med första våningen i sten. Byggnadsnämnden sa nej och Johannes Nilsson överklagade till Länsstyrelsen, som beviljade dispens genom beslut av landshövdingen.

Den Konungens Befallningshavande som avses i texten, eller landshövding som vi numera säger, var Albert Ehrensvärd den äldre (1821-1901). Han var landshövding i Göteborg och Bohus län under perioden 1864-1885.

Text: Lars O. Carlsson