Så länge skutan kan gå, hänger byggarna på ...

Tisdagen den 25 augusti 2026 mönstrade en äventyrslysten besättning på den runt sekelgamla skutan S/S Bohuslän. Här fanns erfarna byggare, studenter från högskolorna i Borås och Göteborg samt handledare till dessa våra framtidshopp plus ytterligare entusiaster.

De till antalet fyrtiotalet tappra och förväntansfulla vikarierande sjöbusarna, med sjöskum i knäna, och några hade till och med vågor i håret, visade ingen direkt blygsamhet när de beslutsamt äntrade fartyget via den inbjudande landgången.

Kära läsare, hav förtröstan, ni kan vara helt lugna – det fanns också en riktigt rutinerad ordinarie besättning, bestående av, enligt kyrkböckerna årsrika kvinnor och män som på ett generöst sätt vikt delar av sin fritid för att på ett lönlöst sätt säkra S/S Bohusläns fortlevnad, framtid och kanske till och med utveckling.

Stort tack för era ovärderliga och ideella insatser och tydliga servicekänsla till nytta och glädje för hela Göteborg med angränsande vatten och fartygets anlöpshamnar.
S/S Bohuslän är en skönhet långt utöver det vanliga och inte försämras upplevelsen av att fartygets alla lackade trädetaljer samt mässingarmaturer och skyltar generöst dränks i en sensommarkvälls varma och förföriska solskenssmekningar.

När vi lämnar kajen vid Stenpiren förflyttar sig våra tankar till äldre tider. De tre stora varven i Göteborg som en gång tillhörde de största i världen sjösatte nära nog fartyg i parti och minut. År 1973, då Götaverken behövde mer svängrum vid sin flytdocka, flyttades segelrännan och Stenpiren fick kapas med 42 meter. Dess nuvarande längd lär vara 215 meter.

På Stenpiren finns också sedan 1958 ett spännande konstverk, ett minnesmärke över kolonin Nya Sverige. Originalet till konstverket av Carl Milles avtäcktes 1938 i Christina State Park i Wilmington, USA. Christinaparken har naturligtvis fått sitt namn efter den svenska regenten vid den tiden (1638), Drottning Kristina. Den svenska kolonin blev dock inte så väldigt långvarig, den existerade endast 1638 till 1655.

Inledningsvis befinner sig de flesta av oss på däcken på ångbåtens utsida i det sköna solskenet. Vi välkomnas av både fartygets besättning och Byggmästareföreningens ordförande, Jonas Steen respektive vd Gabriella Lörnbo Ekberg.

Ångbåten tar oss väster ut i älven. På babordssidan följer vi Stenpiren, Järntorget, Masthuggskajen och Amerikakajen. Vid Sjöfartsmuseet utför vi en respektfull hälsning med hjälp av en ödmjuk och stillsam vinkning, vilken ska symbolisera ett farväl till Kvinna vid havet, i folkmun benämnd som Sjömanshustrun, en skapelse av konstnären Ivar Johnsson.

Det höga Sjömanstornet invigdes 1933, det vill säga samtidigt som själva museet. Skulpturen Kvinna vid havet restes dock först i april månad året därpå. Anledningen till förseningen var en byggnadsarbetarstrejk. Betänk att den fem meter höga kvinnan inte har blicken riktad mot Vinga och inloppet – nej, hon har den trånande blinken riktad mot den högt älskade Hisingsön i allmänhet och Lundbylandet i synnerhet.

När vi väl hittat vår omloppsbana på havet bjuds en härlig buffé med lämplig dryck inombords. På hemresan serverades även kaffe med kärleksmums.

På resan ut mot den södra skärgården passeras bland annat Fiskhamnen och Nya varvet samtidigt som vi på styrbords sida kunde beskåda Götaverken, Lindholmen och Eriksberg. Därefter avsynas underifrån Älvsborgsbron, som i höst fyller 60 år.

I farleden i höjd med Nya Älvsborg får vi sällskap av Scenic Eclipse II, ett ultralyxkryssningsfartyg med något annorlunda linjer/profil/siluett. Fartyget är 168 meter långt och marknadsförs som ”världens första discovery yacht, inspirerad av segelbåtens eleganta linjer”. Fartyget är designat för att erbjuda en 6-stjärnig ultra-luxuös expeditionsupplevelse för 228 passagerare (endast 200 vid seglats i polarområdena).

Den lugna och harmoniska ångbåtsseglatsen mellan alla välkända och ofta ombesjungna öar som Brännö, Känsö, Styrsö, Donsö, Asperö, Rivö, Köpstadsö, Vargö och Vrångö en förförisk augustikväll är balsam för själen. Det finns många vackra byggnader med ljuvliga brygglägen på resans närliggande kobbar och skär.

Kanske är trots allt den gamla karantänen på Känsö en av de byggnader som väcker flest frågor bland resenärerna.

Känsö karantänsanläggning anlades i början av 1800-talet. För att hindra spridningen av smittsamma sjukdomar från handelsskepp från fjärran länder fick fartygen vid sjukdomsutbrott utomlands ligga i karantän utanför Känsö. Lasten fick renas och eventuella sjukdomsfall ombord isolerades på ön.

Speciella byggnader uppfördes 1816-19, bland annat efter direktiv av läkaren Pehr Dubb. Byggnaderna finns kvar och är välbevarade. Från 1920-talet ansågs behov av karantänsanläggningen inte längre föreligga, och den avvecklades 1934.

Som ett led i återbrukets välsignelse vändes båten och vi reste i samma älvmynning och samma vatten tillbaka och angjorde Stenpiren vid 21-tiden. Tack till alla inblandade vars insatser var helt avgörande för att detta blev en fantastisk kväll. Här inkluderar jag även de högre makterna som ansvarade för vädret.

Text och foto: Lars O. Carlsson