Kan en målinriktad politisk styrning vända trenden?

Publicerat den 18 mars 2021

Göteborg borde kanske påbörja en jakt efter mogna, torkade vindruvor – det vill säga försöka plocka russin ur de välsmakande kakor som utgör arbetsmetodik för hur exempelvis Stockholm, Helsingborg, Jönköping och Örebro arbetar när det gäller marktilldelning.

Benchmarking skulle troligen kunna resultera i nya arbetsmetoder och uppfräschade målformuleringar, men kanske också en och annan omorganisation.

Tisdag den 9 mars arrangerade Göteborgs Byggmästareförening, i samarbete med Byggföretagen Väst, ett seminarium kring den studie, ”Markanvisningar i Göteborgsregionen 2016-2019”, som företaget Sharing Capabilities genomfört på uppdrag av just Byggföretagen Väst och Göteborgs Byggmästareförening.

Ett drygt 30-tal intresserade samhällsbyggare och förhoppningsfulla digitaliserade markgrevar satt klistrade framför skärmar, paddor och mobiler för att kunna insupa idéer, tips och nya kunskaper, serverade av Johan Brisvall, projektledare vid Sharing Capabilities, en oberoende konsultfirma som stödjer offentliga och privata aktörer inom samhällsbyggnadssektorn med såväl affärs- som verksamhetsutveckling.

Johan och hans kolleger har studerat 200 markanvisningar inom elva av Göteborgsregionens tretton kommuner (förutom Lilla Edet och Tjörn) men även sammanställt jämförelser med både Stockholm och Malmö.

Cirka två tredjedelar av alla dessa markanvisningar inom Göteborgsregionen avsåg just Göteborgs stad. I Göteborg har man dessutom valt att arbeta med markreservationer, vilket kan liknas vid någon typ av förstudie till markanvisning.

Markanvisningarna är i princip uppdelade i två huvudområden; direktanvisningar respektive anbudsanvisningar. Den sistnämnda kategorin är i sin tur uppdelad i jämförelseförfarande samt tävlingar.

En markanvisning är, enligt Stockholms stads hemsida, en option att under viss tid och på vissa villkor ensam få förhandla med staden om förutsättningarna för genomförandet av ny bostadsbebyggelse eller annan exploatering inom ett visst markområde som staden äger.

Det finns egentligen inga lagar och regler kring hur en kommun ska markanvisa, mer än att de inte får sälja mark under marknadspriser eller via skattemedel.

Ser vi över hela Göteborgsregionen (GR) är trenden klar – antalet markanvisningar minskar. Ser vi vilka byggaktörer som är mest framgångsrika när det gäller marktilldelning så är allmännyttan och kommunala bolag helt överlägsna, men det är direktanvisningarna som gör allmännyttan så dominerande. Ser man i stället till vunna anbud så är allmännyttan en bland flera aktörer.

Kommunernas plankapacitet diskuterades och i det fallet nämndes den olyckliga situationen där kommuner markanvisar, men sedan inte försätter att driva planarbetet framåt. Detta kan innebära en seg, ineffektiv och kostsam process – kanske helt i onödan. Just i dessa fall kanske ovan nämnda markreservationer bidrar till, men också underlättar, möjligheten att segdra hela historien. Det är därför viktigt och önskvärt att kommunerna gör sin hemläxa innan hela processen med markanvisningen påbörjas.

Här menade Johan att politisk styrning är en förutsättning för att få en effektiv och transparant färd mot tydliga mål.

Johan Brisvall lyfte bland annat upp avsaknaden av motiveringar till kommunernas beslut. Visst berättar man vem som vann och kanske även i bästa fall varför – men man berättar inte varför tvåan, trean och så vidare inte nådde ända fram.

Det hade funnits en klar förbättrings- och utvecklingsmöjlighet för alla inblandade aktörer om bedömningarna var tydliga och kommunicerade, men så är inte fallet i dag. Utvärderingarna är av varierande kvalitet och det är inte heller tydligt och klart hur olika kriterier viktats. En bättre och utförligare återkoppling skulle vara utvecklande för alla.

Det hör ju också till saken att exempelvis anbudsgivande och tävlingsbidrag är kostsamma historier – inte minst för dem som sedan inte blir tilldelade någon mark. Vid varje anbudsanvisning i Göteborg brukar cirka tio aktörer vara med i konkurrensen.

De kriterier som oftast nämns vid markanvisningarna är referensprojekt, pris, gestaltning och social hållbarhet.

Johan Brisvall presenterade också jämförelsetal för Sveriges tre största städer och där Stockholm spelade i en division för sig själv. I fjol hade Stockholm 85 markanvisningar när det gällde bostäder och under samma period hade Göteborg sex anvisningar.

Ser man det i antalet bostäder var motsvarande jämförelse mellan Stockholm och Göteborg 8 441 mot 611. Stockholms stad är förövrigt, enligt Johan, den enda stad som har tydliga mål – både vad det gäller bostadsbyggandet och markanvisningar.

Detta var en väldigt intressant presentation och en viktig studie som finns all anledning att arbeta vidare med.

Det viskades också lite diskret i slutet av mötet, när en och annan lämnat sin uppkoppling, att staden just nu tittar på att omorganisera sina samhällsbyggnadsavdelningar – det uttrycktes, om än något ödmjukt, att det vore önskvärt att åtminstone den frågan kunde hålla ett önskat tempo. Här finns det självfallet all anledning att studera hur andra kommuner arbetar och är organiserade, exempelvis Stockholm, Örebro, Jönköping, Helsingborg och så vidare.

Detta sagt samtidigt som några deltagare kände farhågor för att en omorganisation skulle låsa och knyta till sig alla resurser så att tempot sänktes ytterligare. Dock är hoppet det sista som lämnar en byggares och en entreprenörs tålmodiga sinneslag.

Johan gav avslutningsvis lästips för dagen eller kanske kvällslektyr för vetgiriga: markanvisning.se →
Här finns Johans presentation: Hämta pdf →

Text: Lars O. Carlsson