Hur står det till på bygget?
Cirka 44 procent känner sig stressade på jobbet, men bara 28 procent säger sig behöva avlastning från sina arbetsuppgifter – men varför är det så? Är man rädd om den framtida möjligheten till karriär?
Hela 82 procent anser att det finns ett behov att lyfta problemet med psykisk ohälsa i byggbranschen – men vad händer? Är branschimage, organisationskultur eller otydlig kommunikation den största flaskhalsen?
Torsdag den 15 juni arrangerade Göteborgs Byggmästareförening ett seminarium kring en mastersuppsats som Chalmersstudenterna Sara Blomkvist och Rikard Landegren Hagen nyligen slutfört. De har genomfört såväl empiriska studier, enkätundersökningar som intervjuer för att undersöka förekomsten av stress och ohälsa bland de anställda i dagens byggföretag.
Med sina insamlade och väl dokumenterade kunskaper som underlag vågar de också presentera en del förslag och rekommendationer till branschen. Syftet var och är att försöka förebygga ohälsa inom den svenska byggindustrin. Ty numera är psykiska sjukdomsfall vanligare än sjukdomsfall med koppling till ergonomiska och fysiska orsaker.
Branschen har fullt upp att göra och just nu är det inget som pekar på en nedgång. Tvärt om, bostadsbristen är fortfarande hög och infrastrukturprojekten är både stora och många.
Men allt är inte frid och fröjd med detta. Många känner sig stressade och pressade – och orsakerna varierar. Faktorer som pressad budget, korta byggtider och personalbrist känner vi igen, men det finns också djupare och mer underliggande orsaker. Det kan handla om branschens kultur- och organisationsstruktur, men delvis också om en generationsfråga som skapar ett delvis naturligt kunskapsgap.
De unga har stora teoretiska kunskaper men saknar självfallet den praktiska erfarenheten. Detta ökar arbetsbelastningen hos de äldre som samtidigt påläggs nya krav och arbetsuppgifter. Det kan exempelvis handla om ökad administration och dagens digitalisering. Detta sker i en bransch där det är naturligt att säga ja till nya arbetsuppgifter och där många gör allt för att dölja osäkerhet och kunskapsbrist.
Detta får bland annat till följd att de unga inledningsvis kanske belastas med allt för svåra arbetsuppgifter och att de äldre får för mycket att göra. De unga får i ett sådant läge inte heller den uppskattning och bekräftelse som behövs när man är ny i branschen. Om de mer påtagligt arbetade ihop skulle var och ens kompetens bli bättre nyttjad.
De nyutexaminerade skulle kunna börja i en form av ”stötteroll” där de mer påtagligt, exempelvis genom att ta ansvar för digitaliseringsområdet, kunde frigöra tid för de mer erfarna. De fick därmed bättre möjlighet att planera, leda och styra projekten. Det var en av flera slutsatser som Sara Blomkvist och Rikard Landegren Hagen förmedlade vid det aktuella seminariet och som därmed bidrog som input i den efterföljande frågestunden.
Det blev en engagerad och spännande diskussion där många deltog och där de flesta lyfte fram mellanchefernas svåra position – att kommunicera och motivera i den pressade vardagen.
En av flera frågor som också ventilerades var avsaknaden av praktik under studietiden – det hade säkerligen givit den utexaminerade lite mer trygghet redan från grunden.
Text: Lars O. Carlsson
