Del 7 – 1950-talet
När du vrider på kranen förväntar du dig inte bara vatten, du har självfallet också krav på att det skall vara rent och friskt. Oftast finns det till och med möjlighet att välja temperatur. Ja, det är till och med så fiffigt standardiserat så att de flesta vet att (v)armvatten (v)äljs ur (v)änster kran. Men så har det självfallet inte alltid fungerat.
I en skrift, utgiven 1937 i samband med Göteborgs vattenledningsverks 150-årsjubileum, beskrivs hur det förhöll sig i äldre tider:
”Berg eller lera mötte de första brunnsgrävarna i Göteborg. Under den mäktiga leran fanns visserligen ett vattenförande gruslager, men vattnet i detta – om man överhuvud kunde komma åt det, – var i regel så salt, att det knappast kunde användas till dryck och matlagning. Stadens invånare fingo därför länge nöja sig med flod- och åvatten, som de hämtade i kanaler och vallgrav och säkerligen använde i oförädlat skick. Under den första tiden och särskilt sedan Mölndalsån på 1640-talet genom Fattighuskanalen inletts till staden, var vattnet sannolikt klart och gott.”
Men i kanalerna hamnade emellertid både spillvatten samt avfall och i takt med att befolkningsantalet ökade, försämrades med all säkerhet kanalernas vatten. Under 1700-talet började företagsamma personer att frakta källvatten till Göteborg och efter det att Gustaf III, den 17 november 1787, invigt källhuset vid Kallebäck, och vatten påsläppts två dagar senare vid en fontän av trä vid Kungsporten, upphörde kanalvattnet i princip fullständigt att nyttjas som dricksvatten. Dock fortsatte man under lång tid även därefter att skölja sina tvättkläder i kanalen.
En andra fontän, denna gång vid Domkyrkan, blev färdig i slutet av 1789. Den har sedan dess flyttats till Västra Hamngatan samt byggts om. I juli 1797 invigdes en reservoar, ungefär där Karl IX:s ryttarstaty, även i folkmun benämnd Kopparmärra, numera har sin placering. Reservoaren tjänstgjorde till 1881 och monterades ner 1899.
I takt med att staden växte, växte också vattensystemet. Det ursprungliga rörnätets längd mätte 1787 cirka 4,8 km i lågzon och servade inga brandposter, badrum eller wc. Runt 1900 var motsvarande siffror cirka 132,5 km, varav 125,1 km i lågzon – fortfarande inga badrum eller wc. När vattenledningsverket firade 150 år, år 1937, servade man cirka 20 500 badrum och 55 500 wc. Tänk vad detta betydde för bekvämlighet och hygien …
Lite förenklat kan vi säga att ett vattentorn är en anläggning vars syfte är att åstadkomma rätt vattentryck i vattenledningssystemet och att när Göteborg klättrade upp på de omkringliggande höjderna krävdes särskilda högreservoarer. Göteborg har många spännande vattentorn och flera av dessa är ritade av välkända arkitekter. Arkitekten Adrian C. Peterson (1835-1912) har exempelvis ritat Landala vattentorn som togs i bruk 1894, medan arkitekten Nils Einar Eriksson (1899-1978) ritat Guldhedens vattentorn, som invigdes den 19 mars 1953. Det var då Göteborgs högst belägna byggnad. Tornet är 22 meter högt och reser sig totalt 122 meter över havet.
Lars O. Carlsson
