Betraktelse i tiden: Chalmerist i äldre tider …

Göteborgs Byggmästareförening brukar regelbundet arrangera trevliga mingelkvällar där föreningens medlemmar får tillfälle att träffa bland annat unga målmedvetna samt kunskapshungrande chalmerister och där alla får möjlighet till erfarenhetsutbyte och nätverksbyggande.

På grund av rådande pandemi har dessa populära möten fått ligga lite på is, men låt oss ändå bjuda på lite information om chalmeristens vardag – även om uppgifterna kan tyckas någon anno dazumal. Därmed håller vi inte bara ett fysiskt avstånd utan håller dessutom ett väl tilltaget säkerhetsavstånd rent tidsmässigt.

Ingenjör Georg Rosén föddes i Småländska Högsby hösten 1881, som ett så kallat sladdbarn till en folkskollärare och hans hustru. Efter mogenhetsexamen i Kalmar 1901 blev han elev vid Chalmers Tekniska Institut under åren 1902-1905. Vi kan väl bara berätta att det som hette mogenhetsexamen under åren 1878-1905, därefter benämndes som studentexamen fram till 1968.

Efter ett antal spännande anställningar blev Georg Rosén år 1929 innehavare av egen elektrisk installationsbyrå i Stockholm. Han bedrev också en konsulterande ingenjörsverksamhet i huvudstaden och var vid sin död hösten 1935, dagen före sin 54-årsdag, Stockholms stads hissinspektör.

All denna information hade ni, kära läsare, aldrig fått veta om det inte hade varit så att den gode Rosén år 1929, när Chalmers Tekniska Institutet fyllde 100 år, medverkade i den minnesskrift som professorn och polarforskaren Gösta Bodman sammanställde.

Roséns egna minnen, publicerade under rubriken ”Som chalmerist för tjugofem år sedan”, är nu snart 120 år gamla och bjuder oss på en spännande inblick i äldre tider i allmänhet och äldre tider på Chalmers i synnerhet.

Jag har valt att citera diverse avsnitt av Georg Roséns intressanta bidrag, som börjar på följande sätt:

”En gammal ärevördig byggnad slog upp sin tunga port för en bullrande skara ynglingar. Man sökte sig upp till en av ritsalarna, som för tillfället apterats till högtidssal, man hälsades genom ett anförande av institutets föreståndare, och man fann sig ha blivit ”chalmerist”.

Då författaren av dessa rader på hösten år 1902 inträdde som studerande vid Chalmerska institutet, ägde och disponerande detta endast huvudbyggnaden vid Storgatan samt de tvenne flygelbyggnaderna, av vilka den ena upptogs av den kemiska institutionen och skeppsbyggnadsavdelningen, den andra av verkstaden med ångpanneanläggningen samt materialprovningsanstalten.”

Inom dessa byggnader skulle 450 elever, uppdelade på sex årskurser, få insupa en mängd viktiga kunskaper via föreläsningar, ritlektioner och laborationer. Dessutom hade institutets föreståndare sin bostad i huvudbyggnadens översta våning – en ganska centralt belägen tjänstebostad. Man kan ju fundera på hur den tidens skatteverk upp-skattade förmånsvärdet …

Föreståndare och dess första rektor var professor August Wijkander, en riktig mångsysslare som även hann med att vara ledamot av stadsfullmäktige – ja, till och med dess ordförande under åren 1898-1909. Han var ordförande i hamnstyrelsen, var riksdagsman, engagerad i ett stort antal bolagsstyrelser och föreningar samt deltog i den svenska polarexpeditionen till Spetsbergen 1872–1873. Imponerande!

Chalmers var trångbodda, men kunde efter några år in på 1900-talet ta över Slöjdföreningens skolbyggnad mot Vasagatan, benämnd ”Vasabyggnaden”, detta efter att Slöjdföreningen byggt sitt nya vackra skolhus vid Kristinelundsgatan, vilket man bland annat gjorde med hjälp av byggmästare F O Peterson.

När Chalmers hade flyttat in i ”Vasabyggnaden” firades detta med en ”glad fest, då dansen gick i de nyförvärvade lokalerna, som för tillfället voro utmärkt vackert dekorerade med solrosor.”

Den festen benämndes som ”Vårsol”. Kanske en liten föraning om den cortège som såg dagens ljus för första gången 1909, men det fanns mer traditioner än så, vilket vi strax skall återkomma till. Obs - detta är en så kallad cliffhanger för att få läsaren att vilja fortsätta att läsa.

Men låt oss först återgå till Georg Rosén för att få veta lite mer om själva studierna under hans tre år på Chalmers:

”Första årskursen: matematik och fysik, andra årskursen: matematik och mekanik, tredje årskursen: specialstudiet. För kemisterna gällde delvis en annan indelning.

Tentamensperioderna utgjorde tider, då det verkligen levdes intensivt. Sprängläsning och forcerat ritarbete omväxlade med uttrycken för den mest sprudlande livsglädje. Som en lycklig paus i åtminstone arbetet minnas vi lantmäteriövningarna på våren i H:2. Då var man klar till H:3 och hade några bekymmerfria dagar av härligt friluftsliv vid Delsjöns stränder.”

Det är väl kanske bäst att låta dagens chalmerister avgöra om något förändrats under dessa nära nog 120 år, men hur är det egentligen med studenternas friluftsliv i Delsjöområdet?

Friluftsliv i all ära, men det finns väl annan fritid? Vid Chalmers i äldre dagar, och för många än i dag, är fritiden starkt förknippad med särskilda kamratföreningar, exempelvis teknologföreningen CS (Concordia Silentium), som grundades redan vid mitten på 1860-talet, och där syftet var att bereda medlemmarna möjlighet till kamratskap samt nöje, och där sammanträden, på Georg Roséns tid, hölls varje lördagskväll. Han beskriver detta på bland annat följande sätt:

”Här sjöngs och glammades, här höllos föredrag och anordnades tävlingar, här gjordes ölfester och andra fester, här diskuterades, och här dracks punsch. Och, när ur sorlet plötsligt utkristalliserade det mångstämmiga ropet på R-r-r-r-r-r-r-rasp!, då gällde det för redaktören att ha manuskriptet i ordning till veckans krönika, ju elakare mot lärare och kamrater, desto bättre.”  

För den oinvigde kan vi avslöja att Rasp är en tidning som årligen kreeras av CS och som ges ut under devisen "för allvar och städat skämt". Rasp har faktiskt kommit ut sedan 1872, alltså samma år som Oscar II blev Sveriges kung, så nästa år vankas 150-årskalas för Rasp – något de kanske filar på redan nu?

En annan populär förening var Chalmers Allmänna Sångförening som stiftades 1895. Verksamheten utvecklades och 1904 genomfördes den första sångarresan, med Falkenberg och Varberg som mål. Detta blev en succé som redan året därpå följdes upp med en resa till Borås och Falkenberg. Det var säkerligen inte några exklusiva övningar, ty körmedlemmarna inkvarterades hos olika familjer på de utvalda metropolerna.

En annan förening var S. S. U. H., d. v. s. Chalmersska Institutets Nykterhetsförening, som bildades 1904. Vid denna tid var Georg Rosén elev vid skolan och han kommenterade föreningen med följande ord:

”Författaren måste erkänna, att han icke närmare följde föreningens verksamhet, om han ock som sångare medverkade vid en eller ett par av dess samkväm, vilka för övrigt vore livligt uppskattade även av icke S. S. U. H. -iter till följd av den där förekommande ymnigheten av söta flickor.”

Det fanns också en gymnastikförening, vilket låter friskt och sunt, men också en ridklubb för dem som hellre låter hästen hoppa och springa.

Vi kan inte hitta några uppgifter om det krävdes vighet och smidighet för att vara med gymnastikföreningen, men nog krävdes det andra förutsättningar för att vara med ”Samfundet för Helskäggets Befrämjande”, som beskrivs på följande sätt:

”Det verkade energiskt och framgångsrikt för utbredandet av ”ynglingens stolthet, mannens prydnad, kvinnans förtjusning”. Föreningen räknade under sin glansperiod 15 à 20 medlemmar, och ett avsevärt antal aspiranter måste avvisas av brist på naturliga förutsättningar.

Som första villkor för medlemskap gällde, att ynglingen visade så gott prov på skäggväxt, att han såg ”snuskig ut på 6 meters avstånd”.

Se där – även på denna tid handlade det om att hålla rätt avstånd.

Minns ni vår lilla cliffhanger tidigare i texten – om cortègens förhistoria? Det är väl lika bra att börja lätta på förlåten och självfallet är det ingenjören Georg Rosén som, faktiskt helt ovetande, är vår ciceron:

”Att glädjen hos ynglingar i tjugoårsåldern ofta tar sig något högljudda uttryck, är en gammal erfarenhet, och att polisen understundom nödgades intressera sig för chalmeristernas hemfärd från ”C.S.” efter lördagssamkvämet, var ett faktum. Den nattliga gåsmarschen genom allén synes av vissa dokument att döma ha mycket gammal tradition för sig.”

Detta citat känns säkerligen både överraskande och förvånande för studenter anno 2021. Här tycks studentlivet skilja sig markant mellan dessa två epoker. När förra seklet var ungt tycks den tidens chalmerister ha svårt att komma i ro, medan dagens studenter oftast somnar över sitt skrivbord med matematiska formler som bästa sömnpiller. Men låt oss fortsätta följa Rosén och hans kamrater i deras gåsmarsch:

”Våren 1903 togo sig ett par av kamraterna för att hos ordningsmakten efterhöra, hur en gåsmarsch genom staden under fullt dagsljus på Valborgsmässoaftonen skulle upptagas. Svaret blev, att, därest något sådant iscensattes, skulle alla deltagare arresteras. Emellertid vågades försöket, och, antingen nu ordningsmakten fann, att en gåsmarsch under sådana förhållanden icke var något så rysansvärt, eller den betänkte svårigheten och vådan av att bura in det imponerande antal deltagare, som företaget samlat – alltnog, någon arrestering blev det inte av.”

Om Du, käre läsare, observerar det fotografi som pryder detta litterära bidrag, framstår det med all önskvärds tydlighet att det hade varit en nära nog omöjlig uppgift att arrestera och förvara hela den stora gåsmarschparaden, så det var nog bäst att se mellan fingrarna på lagens långa armar. Men nu vill vi veta mer om marschen:

”Marschen ställdes till Slottsskogskaféet, där sejdlar druckos, sånger sjöngos och tal höllos för våren och för Göteborgs poliskår. Denna gåsmarsch blev historisk, i det att den blev stamfader för en rad efterföljare, och att ídén efter några år ombildades till den sedermera traditionella kortegen, som ännu utgör ett högt uppskattat element i Göteborgs vår-firande.”

Så långt Georg Rosén. Vi kan konstatera att det 2021 inte blev något vanligt tåg/cortège/gåsmarsch eller vad ni vill kalla denna över ett sekel långa tradition – och åter igen är det den lömska pandemin som fråntagit oss ännu ett nöje – men – ha förtröstan – kanske vi redan nästa år, nästa Valborg, kan gå man ur hus för att fnissa, skratta, rodna och/eller kanske till och med förfäras över chalmeristernas påhittighet.

Text: Lars O. Carlsson

Illustrationer: Cortègeomslagen är hämtade från Chalmers bibliotek

PS: Jag glömde en av Georg Roséns meningar:

”Den 6 november, som var lovdag, firades alltid med ett förmiddagsbesök vid Carnegiska bruket, där socker- och portertillverkningen ivrigt studerades.”

Undrar hur det är med covid-19 i november?