Betraktelse i tiden: Allt var inte bättre förr, del 3 …
Minns Du, käre läsare, Göteborgs Byggmästareförenings tidigare nostalgiska återblickar från året 1920? Det hände ju faktiskt en hel del det året, inte minst den svåra och dödliga spanska sjukan.
Pandemin dödade under 1918-1920 cirka 50 miljoner människor, varav nästan 38 000 i Sverige, allt enligt den officiella statistiken. Därutöver avled ytterligare något tusental individer i landet där dödsorsaken sannolikt var influensa. Dessa siffror är intressanta, inte minst i våra covid-19-dagar.
I våra tidigare nostalgiska återblickar över 1920 har vi redogjort för den stora långdragna byggkonflikten. Detta var händelser som var väldigt centrala och som upptog stor del, ja kanske nära nog all tid, av föreningens verksamhet för hundra år sedan. Notera att den stora lockouten inom byggnadsindustrin startade den 1 april 1920 efter det att förhandlingarna strandat redan den 13 mars. Till följd av detta tillsattes en särskild medlingskommission av regeringen.
Vid varje möte inom Byggmästareföreningen var konflikten den ständiga huvudpunkten på agendan och i vår senaste återblick nämnde vi kortfattat om en diskussion den 6 september. Det gjorde vi genom att återge ordförande Oswald G. Westerbergs slutord i debatten samt arkitekten Sven Steens uppmaning om att ”de inom föreningen förekommande slitningarna icke tvingades till utomståendes kännedom”.
Konflikten och debatten genomfördes alltså 1920, det vill säga samma år som Hjalmar Branting blev Sveriges första socialdemokratiska statsminister och bara några år efter första världskrigets slut.
Efter moget övervägande och efter att hundra år passerat sedan den intensiva diskussionen väljer vi att försiktigt lätta på förlåten och faktiskt delvis visa några av de meningsskiljaktigheter som vid denna tid fanns inom föreningen beträffande konflikten och hur den skulle hanteras.
Låt oss därför återgå till det allmänna sammanträdet med Göteborgs Byggmästareförening, måndagen den 6 september 1920 i Göteborgs Hantverksförenings lokaler vid Erik Dahlbergsgatan 3.
Vi kan härmed bjuda in till 1920 års branschdiskussioner genom att återge brottsstycken av debatten, i form av nedbantade inlägg och tankar från några av de närvarande branschföreträdarna. Så håll tillgodo:
Efter ordförande Oswald G Westerbergs redogörelse över den senaste tidens förhandlingar, menade han att vissa av de oenigheter beträffande timlöner, ackordsprislistor och avtalsbestämmelser som förekommit inte var större än att de med lite god vilja, från båda sidor, skulle kunna överkommas.
Ordförande ansåg att det egentliga hindret för en uppgörelse var att …
”söka i den i medlingskommissionens hemställan ingående bestämmelsen om arbetets återupptagande, däri det fastställes, att alla blockader skola upphäfvas, och att detta i viss mån skall gälla äfven de blockade, som af utomstående part påbjudits.”
Just denna punkt i Kommissionens hemställan hade mött ett bestämt motstånd från arbetarnas sida. Läget förblev låst, vilket också fick till följd att förhandlingarna definitivt strandade.
Efter ordförandes genomgång och återrapportering lämnades ordet fritt.
G. Albert Gustafsson hävdade att den så kallade syndikalistparagrafen i verkligheten inte skulle få det värde som man tillmätte den och att förslaget istället bidrog till att förlänga den upprivande konflikten.
Syndikalistparagrafen, eller bestämmelsen om stridsåtgärder av utomstående, var också den bestämmelse, se ovan, som arbetarna så starkt motsatt sig under sommaren.
Det kanske är på sin plats att förklara detta med blockader av utomstående, vilket åsyftade syndikalistblockader, men också att återge den så kallade syndikalistparagrafen. Låt oss ta hjälp av Svenska Dagbladet den 23 november 1920:
”Mot syndikalistblockarna har sålunda skapats säker garanti genom följande paragraf:
De fyra fackförbunden skola offentligt meddela sina medlemmar att, i den mån vid arbetsföretag, drivna av medlemmar av de tre här ovan nämnda arbetsgivareförbunden, föreligga liknande stridsåtgärder, vidtagna av utomstående, dessa stridsåtgärder icke må av fackförbundens medlemmar respekteras, samt att de vid dylika arbetsföretag förefintliga konflikter icke få från fackförbundens, deras avdelningars eller medlemmars sida föranleda framställande eller vidhållande av krav på väntetidsersättning.”
De tre arbetsgivareförbund som indirekt nämns i paragrafen var Sveriges Byggmästareförbund, Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund samt Sveriges Bleck- & Plåtslageriarbetsgivareförbund.
Med detta förhoppningsvis förtydligande återgår vi till diskussionen den 6 september och ger ordet till Pehr Nilsson.
Pehr Nilsson ansåg att Göteborgarna borde göra allt för att nå en snar uppgörelse i striden. Tiden var, enligt honom, sådan att man borde lösa denna typ av konflikt i samförståndets och inte stridens tecken. Hela lockouten var ett missgrepp från början till slut.
Erik Lundin förklarade sig till alla delar biträda herr Gustafssons mening och förklarade att syndikalisterna inte skulle kunna utrotas med några som helst paragrafer. De visade sig levde vidare och vann terräng trots alla bestämmelser. Han menade att det var oriktigt att hela uppgörelsen kunde falla på grund av just denna paragraf.
Sven Steen påvisade att förhandlingarnas Göteborgsrepresentanter hela tiden arbetat för att få konflikten avblåst inom rimlig tid, men att villkoren för en uppgörelse fortfarande var alltför hårda, varför en ansvarstagande arbetsgivare inte skulle kunna acceptera dessa villkor.
Ernst M Friman framhöll som sin personliga mening att det skulle vara synnerligen oklokt att giva upp just nu.
Gustaf Nihlmark menade att de blockader som syndikalistparagrafen syftade till var av ett så gammalt datum att det var berättigat att avföra dem från det fredsavtal som parterna nu stod i begrep att träffa.
Alexander Törnblom kunde inte förstå Nihlmarks tankegångar. Han menade att om Nihlmark själv varit utsatt för en syndikalistblockad skulle hans åsikt varit en annan.
Leander Johansson menade att arbetsgivarna måste härda ut, då en uppgörelse nu enligt föreslagna villkor, efter fem månaders strid, skulle innebära ett ”glänsande fiasko”.
Emanuel Eriksson ville i och för sig inte påtvinga en uppgörelse som i framtiden skulle bli skadlig, men lyfte samtidigt vikten av att tillsyningsarbeten blev verkställda innan vinterns inbrott.
Herr Erikssons inlägg resulterade i att mötet beslutade att detta var en viktig punkt som skulle komma att behandlas på föreningens nästkommande möte, det vill säga fredagen 10 september 1920 och då skulle man för övrigt även diskutera verkmästarnas ställning under konflikten.
Den observante läsaren noterar att det var ganska tätt mellan Byggmästareföreningens möten på den tiden. Måndagen den 6 samt fredagen den 10 september har vi redan nämnt och dessa datum var ju ganska nära i tid, men snart var det dags igen för ännu ett allmänt sammanträde.
Lördagen den 18 september 1920 gästades Göteborgs Byggmästareförening av Sveriges Byggmästareförbunds direktör Jarl Hemberg samt förbundets styrelsemedlemmar Nils Dahlqvist (Malmö), John Helgesson (Malmö), A. P. Ritzner (Helsingborg), Fritiof Dahl (Stockholm), A. Nordströ (Stockholm) samt ombudsman Filip Holmén (Malmö).
Dessa män var några av de herrar som deltagit i byggförhandlingarna och där hade även Göteborgs Byggmästareförenings ordförande och vice ordförande, Oswald G. Westerberg respektive Sven Steen, deltagit.
Jo, protokollet från mötet mellan förbundsstyrelsen och Göteborgs Byggmästareförenings medlemmar var omfattande och spännande, vilket ordföranden i sin sammanfattning gav uttryck för sin glädje över att:
”… alla meningar fått oförbehållsamt och förtroendefullt möta hvarandra, hvilket enbart kunde komma att gagna den sak, för hvilken striden stod.”
En tolkning av ordförandes slutplädering torde kunna översättas i att han var nöjd med att alla hade fått chans att komma till tals, att det hade varit högt till tak under debatten samt att det inneburit att argument fått chans att nötas och blötas. Göteborgs Byggmästareförenings medlemmar hade helt enkelt fått möjlighet att lyssna på förbundsstyrelsens argument inför dess agerande i förhandlingarna samtidigt som göteborgarna också fått möjlighet att framföra sina tankar.
Den 26 november nåddes en allmän överenskommelse även med Murareförbundet och måndagen den 29 november 1920 kunde förbundets medlemmar gå till jobbet efter alla dessa månader av lockout.
Med detta i bakhuvudet är det självfallet väldigt glädjande och skönt att Byggföretagen och Byggnads nu, senhösten 2020, är överens om ett nytt avtal och att strejkhotet därmed är avblåst.
Som vi påtalat tidigare, allt var inte bättre förr. Men något som trots allt var bättre var ölet i Göteborg. Ja, det skriver i alla fall Svenska Dagbladet den 19 oktober 1920.
I arbetet att söka fakta kring byggkonflikten 1920 kom nämnda uppgift beträffande ölet mitt framför ögonen på undertecknad. Det hela handlar om en intervju med doktor Ivan Bratt, mannen bakom Stockholmssystemet och senare VD för Vin- och Spritcentralen. Han hade varit på en affärsresa i Göteborg och intervjuades av Svenska Dagbladet med anledning öldebatten i Stockholm. Svenskan skriver bland annat följande:
”Han ville först i förbigående ge kritiken mot det mindre goda Stockholmsölet rätt. Det är otvivelaktigt så att Göteborgsölet är bättre än det som tillverkas i Stockholm, och vore det icke så, skulle han stå sig slätt mot den kritik, som, utledsen på ölet från Stockholmsbryggerierna, kräver att motboksölet släppes ut. Nu visar det sig ju dock uppenbarligen, att ett gott och smakligt öl kan framställas inom ramen av bestämmelserna om de fria maltdryckerna.”
”Måhända ligger även häri en förklaring till att Göteborgsölet nu vunnit en sådan ryktbarhet. Den lagertyp, detta har, kanske mera tilltalar smaken av kritikerna, än den pilsnertyp, som genomgående framställes i Stockholm.”
Som göteborgare kan undertecknad bara konstatera att det nu för tiden är ont om glada nyheter och då kan det vara trevligt med denna jämförelse mellan öl i väst och öl i öst – även om den nu är hundra år gammal.
Det kan väl tilläggas att Sveriges, vid den tiden, enda självständiga porterbryggeri, klassiska Göteborgsfirman Porteraktiebolaget D. Carnegie & Co just 1920 inköptes av Vin & Spritcentralen. Nämnda porteraktiebolag var starkt förknippat med bland annat Oscar Ekman, och det är till minne av honom som Ekmansgatan fått sitt namn. Självfallet vet alla som läser dessa rader att Ekmansgatan 1 är adressen för Byggarnas Hus – Byggbranschens naturliga mötesplats.
Text: Lars O. Carlsson
