Betraktelse i tiden: Allt var inte bättre förr, del 2 …

I en backspegelsobservation för några månader sedan betraktade vi livet i allmänhet och inom Göteborgs byggbransch i synnerhet kring året 1920. Allt tycktes så dramatiskt och händelserikt att vi endast hann med några få månader – men – precis som nu hade även 1920-talets tideräkning tolv månader per år.

Vi hann berätta om spanska sjukan och arbetsmarknadskonflikter – men det borde väl ändå finnas något att också glädja sig åt. Styrelsemöten och föreningsstämmor är självfallet allvarliga och viktiga ting. De enskilda paragrafernas betydelse avgörs självfallet av respektive enskild ledamot – men även en agenda inför Byggmästareföreningens styrelsemöte kan innehålla så väl stora som små frågor, allt självfallet bedömt i betraktarens öga och smak.

Vår nostalgiska återblick över 1920 bjuder härmed en fortsättning …

Den arbetskonflikt inom byggnadsfacket som beskrevs i vår tidigare nostalgiska återblick blev långvarig, och under resans gång togs självfallet ett och annat beslut. Bland annat diskuterades på central nivå med Byggnadsämnesförbundet om materialspärrar mot sådana byggnadsföretagare som inte tillhörde organisationerna. De gäller ju att kunna skärma av flankerna så att man får en enad front, kanske någon taktisk överstelöjtnant eller general skulle ha uttryckt saken ungefär med dessa ord.

De var självfallet otaliga möten, många förhandlingar samt ett stort antal medlemmar som engagerade sig i arbetet i denna omfattande arbetskonflikt, inte minst när det gällde ekonomiska diskussioner.

Vid Byggmästareföreningens allmänna sammanträde den 12 juli 1920 – en tidpunkt där Du käre läsare kanske trodde att den tidens chefer inom regionens byggföretag hade semester – beslutades vilka personer som skulle företräda Göteborgs Byggmästareförening i de kommande förhandlingarna;

1. Förhandlingar om träarbetarnas ackordsprislista:

Herrar A. Andersson, Håkan Bodman, Charles Jacobson, Leander Johansson, Erik Lundin, Hjalmar Lynander samt Aron Svensson.

2. Förhandlingar om murarnas ackordsprislista:

Herrar Ivar Burman, Axel Engström, L. Hansson, Carl Edv. Olsson samt Alex Törnblom.

3. Förhandlingar om murarbetsmännens ackordsprislista:

Herrar Ernst M. Friman, Aug. Frändberg, G. Albert Gustafsson samt Pehr Nilsson.

4. Förhandlingar om cementarbetarnas ackordsprislista:

Herrar Erik Jonsson, Gösta Landby, Nils Karlsson samt Anders Nylén.

5. Förhandlingar om kompletterande avtalsbestämmelser:

Herrar Oswald G. Westerberg och Sven Steen ”med det biträde hvaraf behof göres”.

Listan ovan innehåller flera namn som så här 100 hundra år senare både känns välbekanta och som än i våra dagar nämns med absolut största möjliga respekt.

Vid mötet beslutades också att ”förhandlingsdelegationerna hade att handla självständigt öfver i hvad det rörde engagerandet af sekreterare och biträden”. Den sortens öppna mandat och handlingsfrihet underlättar självfallet den egna arbetsinsatsen…

För den skrockfulle känns kanske inte ett sammanträde den 13 augusti så stimulerande, och särskilt om nu det nämnda datumet infaller på en fredag, och så gjorde det faktiskt just år 1920 – ty då passade Byggmästareföreningen nämligen på att genomföra ett allmänt möte – och även om det handlade om fredagen den 13:de så var närvaron väldigt god – det var ju viktiga punkter på dagordningen.

Vid detta möte redogjorde de olika förhandlingsgrupperna för sina positioner och uppnådda resultat, vilket dock inte följdes av några särskilda diskussioner eller framlagda synpunkter från övriga mötesdeltagare. Det finns heller inga utförliga redogörelser eller ackordprislistor i själva protokollet.

Desto betydligt fler och djupare diskussioner uppkom då mötesordförande Sven Steen meddelat förbundsstyrelsens beslut att föreslå garantiförbindelser inom förbundet för brott mot kollektivavtalets lönesatser eller för brott mot av förbundsmötet fattade stadgeenliga beslut. Denna fråga, som skulle behandlas på kommande förbundsmöte, blev föremål för en ingående överläggning, men när väl debatten lagt sig tycktes de personer som skulle representera Byggmästareföreningen vid kommande förbundsmöte ha få fritt mandat, men också ganska tydlig uppfattning om vad branschens företrädare i Göteborg tyckte i frågan.

Föreningens allmänna sammanträde den 6 september 1920 torde innebära ett av sekreteraren Gustaf R. Bertilssons svettigare protokoll, ty diskussionerna var långa och intensiva. En hel del debattinlägg infördes i de generösa minnesanteckningarna och självfallet var det den pågående konflikten och dess alla förhandlingar som föranledde dessa intensiva diskussioner.

Låt oss ändå, för att markera såväl debattens allvar som känsla, återge sekreterare Bertilssons anteckning efter ordförande Oswald G. Westerbergs slutord under just denna diskussion.

”Herr Ordförande varnade för att låta missnöjet med ledningen taga sig alltför hårda uttryck. Visa vi icke prof på inbördes sammanhållning, kunna vi riskera, att vår öfversta ledning visar sig obenägen att bringa oss den hjälp, hvaraf vi äro i behof. Vi få icke bortse från de svårigheter hvarunder vår öfverledning arbetar, ej heller från den värdefulla hjälp vi från densamma erhållit.

Sedan därefter herr Sven Steen framhållit nödvändigheten af att de inom föreningen förekommande slitningarna icke tvingades till utomståendes kännedom, förklarades diskussionen afslutad.”

Det känns ju lite underligt att det skulle bli undertecknad som ganska exakt 100 år efter att protokollet skrevs offentliggjorde slutet på paragrafen och därmed riskerade att informationen nådde ”utomståendes kännedom”.

Såväl arbetskonflikten som garantiförbindelsen var frågor som skulle återkomma likt en bumerang på framtida möte. Bland annat strandade medlingskommissionens förhandlingar definitivt under september månad, så vi bläddrar raskt vidare för att bredda våra perspektiv och försöker hitta något annat ämnesområde.

Den 6 september 1920 genomfördes en föredragning av Svenska Arbetsgivareföreningens cirkulär gällande en utredning och yttrande kring åttatimmarslagens tillämpning – en fråga som kanske inte känns precis hundra år gammal.

En annan paragraf vid mötet den 6 september handlade om att arkitekt Carl Fahlström skulle avgå som Göteborgs förste stadsarkitekt, en position han hade haft sedan 1913. Föreningen ville uttrycka sin stora tacksamhet för ett gott samarbete och gav styrelsen i uppdrag att ordna en lämplig gåva till stadsarkitekten.

Arkitekten Carl Fahlström, var född 1854 och hade en tjusig mustasch. Enligt de mustaschmodeller som brukar omnämnas var denna mustasch en blandning mellan en ”engelsk mustasch” och ett så kallat ”cykelstyre”.

Han var utbildad vid Chalmersska institutet där han tog examen 1874, samma år som Victor von Gegerfelts numera välkända Feskörka stod klar och samma år som Carl Fahlström faktiskt anställdes hos just nämnde Gegerfelt.

Året därpå fortsatte Fahlström att studera vid Konstakademiens högre byggnadsskola och tog sin arkitektexamen 1878. Han var en av stiftarna till Tekniska Samfundet 1882. Bland hans många byggnadsverk kan nämnas Auktionskammaren vid Tredje Långgatan, Annedalsskolan, Saluhallen på Masthuggstorget, Majornas Elementarläroverk för flickor samt Pellerins margarinfabrik.

Vi får hoppas att Byggmästareföreningens styrelse inte hade allt för svåra beslutsvåndor kring vad man skulle köpa, ty innan en månad hade gått efter det allmänna mötet, närmare bestämt den 5 oktober 1920, avled Carl Fahlström, troligen på grund av åderförkalkning i hjärtat.

Som sagt, allt var inte bättre förr.

Text: Lars O. Carlsson